Glömt dina inloggningsuppgifter?
Bli medlem
GRÄSÖBULLETINEN
Informationsblad från Gräsö Hembygdsförening
Nummer 49, december 2008



Så här i julklappstider kan man inte låta bli att fundera över hur det skall gå för den stackars postgeneralens familj. Han som ska jobba gratis, ni vet. Ja, förutom de fem miljonerna per år han får från Nordeatiden förstås. Och lite till. Han tyckte ju inte om att behöva ge uttrycket ”girighet växer med pengarna” ett ansikte. Så han kom fram till att det är bättre att det svider i skinnet än i sinnet. Och det vet vi ju, att den girige lever fattigt, men dör rik. Och han får ju i alla fall leende arvingar när det blir så dags. Men innan dess, vad händer då? Kommer familjen att bli utan klappar nu? Får dom dra in på julmaten? Kanske får dom äta på huvudkontorets lunchrestaurang. Vi får väl skänka dessa nyfattiga en varm tanke så här i jultider, och under tiden vi gör det plitar vi väl ihop en ny julbulletin.


Årsmötet
Vårt årsmöte hölls den 30 mars vid Nötsvedens idrottsplats. Förutom de traditionella årsmötesförhandlingarna gick vi igenom de aktuella aktiviteterna inom föreningen. Årets speciellt inbjudna gäst var Östen Andersson som berättade på ett lättsamt och intressant sätt om sin hembygdsforskning. En forskning som bl.a. resulterade i boken ”I gränslandet till Gräsö kungsgård” baserad på hans gamle mors berättelser. Han spelade även upp kassettband han spelat in med äldre tiders gräsöbor. Som vanligt bjöds det också på kaffe med hembakat kaffebröd och lotterier för den spelsugne.


Årets busstur
Den här gången hade vi valt att besöka det gamla anrika slottet Gripsholm och Taxinge slott med alla sina berömda bakverk. Vid framkomsten till Mariefred badade den lilla staden i försommarsol från en molnfri himmel. Ja, det var väl snarast att betrakta som högsommarväder med en temperatur på runt 25 grader. Och ändå hade vi bara kommit fram till den 31 maj.
38 vuxna och 5 barn trampade runt på slottsgemakens tiljor och insöp vad de kunde om slottets flerhundraåriga kulturhistoria. Det var allt ifrån Sveriges krösus nummer ett, Bo Jonsson Grip på 1300-talet fram till mera sentida ädlingar.
Efter detta vidtog en promenad till Gripsholms Slottspaviljong där lunchen självfallet bestod av slottsstek (och ädelt vin till dom som så önskade).
När lunchen var överstånden hade vi möjligheter att besöka Grafikens hus, järnvägsmuseet m.m. innan bussen tog oss vidare till Taxinge slott.
Väl framme i Taxinge blev det till att köa framför de dignande diskarna fyllda av allsköns kakor, bullar och smaskiga bakelser. Utanför på parkens gräsmattor kunde vi sedan sträcka ut oss och njuta av eftermiddagskaffet till en formidabel utsikt över mälarens blå och glittrande böljor. En härlig dag.

Gräsöborna på väg mot slottet med ivriga steg.


De gamla muskedundren på borggården var helt klart imponerande.


Slottet sett från pavljongen.


Lunch i Slottspaviljongen.


Lunch i Slottspaviljongen.


Inne i lokstallarna stod de gamla veteranloken på rad.


Bussfärd mot Taxinge.


Här bland alla bakverken skulle kakmonstret ha trivts.



Städdag vid hembygdsgården
Den 17 maj när Norrmännen firade sin nationaldag under fest och glam, ägnade vi oss åt viktigare ting. Ett tiotal arbetssugna hade samlats vid hembygdsgården för att städa och förbereda för den kommande säsongen. Vi städade ute och inne, sorterade överblivna loppmarknadsböcker och målade solsidan på huvudbyggnaden.


Genomgripande boksortering i kammaren inför sommaren.


Karljans-Bengt målar fasaden.

HISTORISKA UPPSLAGET
Denna gång tar vi hjälp av en brevväxling angående vepor och segling med lövruskor mellan professor Helmer Tegengren vid den kulturhistoriska institutionen vid Åbo akademi och ”skärgårdsdoktorn” Sune Törnqvist (1908-1988), barnfödd i Söderboda på Gräsön.
Helmer Tegengren bedrev en mängd olika projekt inom folklivsforskningen i Norden. Vi återger breven i något förkortad form.

Åbo den 26 september 1973

Undertecknad är för en undersökning av bondens bädd inom Finlands västra kustområden i behov av några upplysningar rörande bädden i det östra Sveriges kusttrakter. Det gäller främst bruket av ylle- eller halvyllelakan, s.k. vepor, som i äldre tid inom vissa områden i Norden breddes över sänghalmen eller bolstret. Trots påtaglig vilja att hjälpa mig har jag från Nordiska museet och från Riksantikvarieämbetet fått den upplysningen, att man där ej kan lämna några som helst besked om vepans uppträdande i Sverige. Endast via några sporadiska uppgifter i dialektordböcker kan man få en uppfattning om att vepan förekommit i östra Sverige ända upp i Västerbotten och Norrbotten. Det är allt.
Jag vågar under dessa omständigheter vända mig till er med en vördsam förfrågan huruvida Ni kan ge mig någon uppgift om bruket av denna textil i bädden inom Ert verksamhetsområde. Har man nyttjat yllelakan i bädden? Bredde man vepan direkt på sänghalmen eller över ett bolster? När upphörde man att bruka vepor? Är vepornas vanligaste mönster kända? Ungefär vilka mått hade vepan?
Ytterligare vågar jag komma med en fråga som gäller enkla segelanordningar. Minns man ännu i Er trakt bruket att vid lämplig vind segla med tillhjälp av en lövruska, ett s.k. ”rissegel” i båtens för? Bruket gäller naturligtvis endast små båtar, men var i äldre tid inom lämpliga skärgårdar vanligt.
Med vänliga hälsningar
Helmer Tegengren
Professor



Till Professor Tegengren Gräsö, Öregrund den 29.10 1973
Åbo akademi, Åbo


Er förfrågan angående vepor har via en bonde kommit i mina händer. Eftersom undertecknad är född och uppvuxen på Gräsö och har någon kännedom om vepan hoppas jag kunna vara till någon hjälp.
Befolkningen på Gräsön har av ålder varit bönder huvudsakligen och haft fiske som binäring. Kvinnorna ha tidigare tämligen allmänt sysslat med spånad, vävning och sömnad till husbehov. Fram till 1940-talet vävde man tämligen allmänt sina lakan, handdukar, servetter, mattor etc. I flera gårdar förekom s.k. konstvävnad med olika geometriska mönster i väven. Efter nämnda tid har dessa sysslor gått tillbaka och utövas nu mera sporadiskt, men det finns fortfarande några i varje by som åtminstone väva s.k. trasmattor. Jag talar här om de båda nordligaste byarna på Gräsö, Norrboda och Söderboda, där jag känner varje gård.
I åtminstone en bondgård i Söderboda vävde man vepor fram till 1940-talet. (Jag vet det säkert därför att en moster till mig var husmor på gården.) Man vävde där enfärgade vepor med ljusgrå färgton, man hade varp av bomull och inslag av ylle. Jag har intervjuat svärdottern i huset som uppger att även hon både vävt och brukat vepan i sängen, men att man slutat med det på senare år enär man tyckte att vepan var ”hård att ligga på” jämfört med nutida lakan. Det var också besvärligare att tvätta yllelakan än dylika av bomull eller linne.
Min egen farmor, som bodde i Söderboda, vävde också vepor. Jag har hört mig för hos en syster till mig som kommer väl ihåg tekniken. Det var också fråga om ylleinslag, men dessutom kunde garn av annat slag blandas in, och min farmor vävde sina vepor i randiga mönster, alltså tvärrandiga. – En annan dam på omkring 80 år som jag frågat uppger att hon en gång sett enfärgade blåa vepor, själv hade hon ej tillverkat vepor och var ej säker då det gällde garnet, men trodde att det var fråga om bomullstyg, fast det gick under namnet vepa. Hon ansåg att vepor var mera allmänna före hennes tid. Åtminstone efter sekelskiftet tycks det endast varit vissa gårdar här i trakten som brukat vepan. Samma tyg som i vepan brukades också i underskjortor och kalsonger till männen. (Kvinnorna använde lärft.) Och bruket av halvylleunderkläder var mera allmänt än vepan själv. Själv minns jag att dessa persedlar förekom fram till omkring 1915-20.
Vepan var något kortare än ett nutida lakan av gängse typ. En dam uppger att den ej räckte till fotändan av sängen, en annan dam uppger att man ej lade den över kudden som ett lakan och därför räckte den till fotändan trots att den var kortare än ett lakan, Man bäddade tydligen olika. Man lade vepan direkt på bolstret. – Bruket av sänghalm ligger långt tillbaka i tiden i bygden, och jag känner inte till mycket om detta. En 70-årig dam uppger att i hennes barndom hade man i sängen ett underbolster fyllt med halm och ovanpå detta ett bolster fyllt med vippor av bladvass. Åtminstone på norra Gräsö var vippor av bladvass praktiskt taget den enda bolsterfyllning som förekom ända fram till 1930 och troligen enda fram till 1940-talet i stor utsträckning. Någon gång förekom dun, mest i kuddar. – Ovanpå vepan lades vid huvudändan en långkudde tvärs över sängen – det var ju i regel fråga om dubbelsängar – och ovanpå långkudden två smärre kuddar med örngott. Över sig hade man ett täcke eller vintertid eventuellt en fårskinnsfäll.

Segling med lövruskor var mycket vanligt i min barndom – jag är född 1908 – mest var det barn och ungdom som använde sig av denna form av segling. Ekorna i trakten var rundbottnade och med lövruskor kunde man endast segla då vinden var i det närmaste rakt akterlig. Det förekom dock, t.ex. vid sjöutflykt med skolklasser, att större båtar med köl s.k. notbåtar riggades med lövruskor och även om farten inte blev så hög, fick roddarna en avsevärd hjälp. Vi seglade som pojkar mycket med lövruskor, dessa kilades fast mellan bordläggningen och de ribbor som båtens tofter vilade på, alltså två ruskor vid förtoft och två vid aktertoft, ibland också en i fören, och det blev ett rätt bra vindfång med den riggen. Det var i regel strandens alar som fick tjäna som segel. På senare tid när seden med aktersnurrorna kom i bruk, har även dessa segelfartyg försvunnit från Gräsöns horisont.

Med vänliga hälsningar
Sune Törnqvist


Åbo den 1 november 1973

Herr Doktor Sune E Törnqvist

Tack för ett för mina forskningar utomordentligt värdefullt brev. Det intresse Doktorn visat för mina frågor motiverar kanske en längre tackskrivelse. Av den framgår också att mitt tack inte är av formell natur.
Att jag besvärar olika personer och institutioner med frågor om vepor beror på att jag konstaterat att fiskare och fiskarbönder på den här sidan havet sommartid tog sina lakan ur bädden och seglade med dem under fiskesäsongen. Yllelakanen var för varma i bädden sommartid, varför man fäste dem vid rån (då man ännu seglade med råsegel) och ”vädrade” dem i samband med strömmingsfisket tills fisket om hösten upphörde. Då var det också tid att placera yllelakanen tillbaka i bädden. I södra Österbotten, där jag är född, seglade man ännu vid senaste sekelskiftet med ”veip-segel”. I Åbolands och Ålands skärgårdar upphörde man nog betydligt tidigare att använda yllelakanen som segel. Men de har använts ända fram till vår tid, och används väl kanske ännu här och där i bädden.
Jag har emellertid på ett träsnitt från 1616 kunnat konstatera, att man på fjärdarna utanför Åbo seglade med tvärrandiga segel, d.v.s. med yllelakan i ullens vita färg mönstrade med tvärränder i svart ull. Från samma tid och av samma konstnär finns också en bild av faret invid Vaxholms fästning. Där ser man likaså en liten skärgårdsbåt med tvärrandiga segel. Och därvid är vi framme vid orsaken till att jag vågat besvära med mina frågor: Är denna båt utanför Vaxholm en fiskarbåt från den finländska sidan på väg hem från Stockholm, eller är det en roslagsfiskare som nyttjar sin vepa på samma sätt som fiskarna på vår sida? Det senare förefaller att vara det troligaste. Jag har därför jagat uppgifter om vepor i de svenska museerna, men hittills fått negativa besked från hela den långa raden museer mellan Stockholm och Luleå. Detta kan dock inte vara riktigt. Roslagen var i detta sammanhang det viktigaste området, varför jag sökt mig till källan – till representanter för bygden. Och det har gått som jag anade. Hela Roslagen har varit och är ännu fullt med vepor. Nu förstår Doktorn min uppriktiga glädje över Ert svar. För att man ej intresserat sig för denna textil existerar den helt enkelt inte officiellt på den svenska sidan. Genom det rikhaltiga material jag, tack vare enskilda personers välvilja och hjälpsamhet, nu lyckats samla inom kustområdet mellan Öregrund och Stockholm, vet jag att vepor funnits och då kan man ju eventuellt också ha seglat med dem.
Jag är även mycket tacksam för uppgiften om segling med lövruskor. Det var så vanligt under mina pojkår, att jag har förutsatt att man prövat metoden inom alla skärgårdar där möjlighet härför funnits. Bruket var på sin tid så allmänt känt att en kungl. förordning från senare hälften av 1700-talet måste förbjuda oskicket att slänga ”risseglen” i sjön efter det man brukat dem. De trasslade in sig i fiskeredskapen. Med samma post som jag fick Doktorns brev fick jag också ett ”officiellt” meddelande från svenska sidan byggt på uppgifter av ”sakkunniga”, ”att något rissegel icke har förekommit i historisk tid”: Hela detta långa brev må tjäna som en förklaring varför en forskare i de flesta fall måste gå till källan och besvära enskilda, privata personer, som känner förhållandena i de trakter där de vuxit upp.
Än en gång ett hjärtligt tack:
Med vänliga hälsningar
Helmer Tegengren
Professor


Vad lär vi oss av detta? Jo, att man även som professor kan stöta på patrull i sin forskning om man inte tar lite hjälp av gräsöborna ibland.


---


Följande julminne har Wera Johansson från Huddinge sänt till bulletinens redaktion som en hyllning till alla som levde på ensliga fyrplatser och fyrskepp utan möjlighet att få kontakt med nära och kära. Svårt att förstå det i mobilernas och SMS:ens tidevarv. Man tänker med vördnad på deras många gånger slitsamma liv, skriver Wera.

Ett Julminne.
På hösten 1937 fick min pappa en tjänst som fyrvaktare på Understens fyr. Vi kom från Stora Karlsö och vår familj bestod av pappa Johan, mamma Sigrid, min bror Per-Olof och jag. Vi barn skulle ju så fort som möjligt till skolor och eftersom vi hade släktingar i Östhammar hamnade vi där. Julen närmade sig och vi skulle hem, men hur? På den tiden hade Understen ingen telefon, men varje dag vid 10-tiden hade fyrskeppen kontakt med varandra, även Understen. En dag fick pappa höra att lotsångaren Vega var på väg söderut och skulle angöra Öregrund. Han vädjade då till ”någon” i land – samtalen kunde på viss våglängd avlyssnas där – att den personen tog kontakt med vår faster och lotsångaren, så att vi kunde få en hemresa. Allt ordnade sig.
Vi sattes på bussen och kom till för oss okända Öregrund. Jag minns en öde stad med julgirlanger vajande i den hårda vinden. En styrman från Vega mötte oss två barn, 10 och 12 år gamla. Vi fick mat och hyttplats ombord.
På morgonen åkte vi iväg och vid 10-tiden kom lotskaptenen och ville att jag på radio skulle meddela pappa att vi fanns ombord. Eftersom det blåste hårt fick Vega lägga till utanför västerhamnen och vi hämtades i en liten öppen båt. Glädjen var stor över att vi fått möjlighet att komma hem till jul.
Wera Johansson


Vi tackar Wera för julminnet och hoppas att många fler skriver ner sina minnen till glädje for de generationer som kommer efter.


Gräsödagen
Den 28 juni, när Gräsödagen skulle firas, blev en ostadig dag med skurar från en blygrå himmel. Gräsö runt vanns ”som vanligt” av Bullerskärs Malin som hade att göra 6,17 timmar att ta sig runt vår ö. Pjukarn af Gräsö tog sig i mål efter 6,21 timmar. Därefter följde de övriga sju inom loppet av lite drygt en timme. Prisutdelningen fick på grund av vädrets makter flyttas in i Gräsöskolans gymnastiksal. Vi gör som prisutdelarna, gratulerar alla tuffa roddare till en stark insats.
Vår utställning blev denna gång en fotopresentation över alla de femton resor vi lyckats genomföra under årens lopp.


Vid utställningsskärmen.


Prisutdelning Gräsö runt.


Hembygdsgårdens dag
Vår egen dag inföll den 2 augusti, en dag med bra väder och stor tillströmning av besökare.
Traditionsenligt bjöds det på musik, loppmarknad, kaffe och läsk med bullar samt en klurig tipsrunda. Denna vanns av Anna Boman, Uppsala. Vi gratulerar henne till insatsen.
Till dagen i ära hade vi renoverat stubbrytaren genom att byta ut och tjära stödbenen.

Frampå kvällen, långt efter det att allt var undanstädat, föll ett efterlängtat regn som gav 10 mm till en törstande natur.


Förberedelser.


Anny vid kaffeserveringen.


Prutande besökare.


På festplatsen.



Gåvor
Bland alla de gåvor som skänkts till hembygdsgården under året, förutom den tacknämligt stora mängden loppmarknadssaker, finns gåvor från de båda Norrboda-bröderna (nu för tiden Öregrundsbor) Curt och Bosse Carlsson. Curt skänkte två digra bokverk, jubileumsboken ”Historisk loggbok över Sjöräddningssällskapet under 100 år” och ett numrerat ex av ”Svenska Rederier” från 1930-talet. Bosse skänkte Gubbamoss-Magnus egenhändigt tillverkade stäveka, vilken enligt uppgift var den sista av denna storlek och som han skall ha byggt 1946. Vidare skänkte Elisabeth Oldenburg, Söderön, Pelpers-Edvins gamla fjällfprydda strömmingsskyffel och öskar, vilka på detta sätt kom tillbaka till Söderboda by. Svea Freiman, Norrboda, skänkte en äldre tavla med religiöst motiv och gjord med en ovanlig typ av brodyrteknik.
Vi tackar varmt alla som på olika sätt ställt upp under året som gått för att bistå oss i vår verksamhet.


Slutligen
Som vanligt vill vi också passa på att be våra medlemmar om tips på resmål vid nästa års utflykt. Resedatum är preliminärt satt till den 16 maj. Resans tid bör inte överstiga 12 timmar från avfärd till hemkomst. Tipsen lämnas till någon av våra kontaktpersoner.

Så återstår bara att önska alla våra medlemmar en trevlig julhelg med julbock, tomte och dignande bord. Och skulle borden inte digna utan bli lite torftiga i dessa ekonomiskt besvärliga tider, så får vi väl inspireras av det gamla ordstävet – Det smakar ändå fågel, sade gumman, kokte soppa på stören som skatan hade suttit på.

God Jul och Gott Nytt År allesammans!

Våra kontaktpersoner är som vanligt:
Hans Mihlberg tel. 33235 Kerstin Sirén tel. 33235
Göran Törnqvist tel. 35009 Anny Boman tel. 33275
Kerstin Jansson tel. 35013 Anna-Lena Nylin tel. 35052
Monica Andersson tel. 16118 Svante Köling tel. 36092
Karin Söderberg tel. 31570 Sven Söderlund tel. 35332

Vårt postgiro är 49 31 342 - 2 och vårt bankgiro är 582 - 1368

---
Gräsö Hembygdsförening
Gräsö Hembygdsförening skickar ut Bulletinen några gånger per år, där det berättas vad föreningen gör.
Här kan du läsa Bulletinen som skickades ut julen 2008.

Gräsö Hebygdsförening gör ett fantastiskt jobb. Gillar du Gräsö och tycker att dess historia är spännande borde du bli medlem! Adresser och telefonnummer finns längst ned på denna sida.